Rädsla.
Jag tror det är dags för mig att ta en paus från mitt liv. En paus från bloggen också, jag orkar bara inte längre. Jag mår inte bra och bloggen känns bara... ugh.
Anyway, så har jag bestämt mig att dela med mig något väldigt personligt som har förstört mitt liv på sistone. På senare tid har jag blivit extremt rädd. För exakt allt. Jag vågar knappt gå ut ensam längre, mitt hjärta börjar slå så hårt att jag knappt hör något annat än hjärtslagen. Jag är ännu räddare att gå i mörker, går inte ut alls längre utan Zack. Sen ska vi inte prata om höga ljud... jag hoppar 2 meter i luften trots att jag är fullt beredd. Klarar inte av när människor tar på mig, jag får någon sorts panik. Inte heller när jag tror att någon tar på mig, men det var bara någon olevande sak.
Detta dödar verkligen mig, att vara så rädd för människor och allt omkring mig. Att knappt våga gå ut och leva. Var i malmö idag, och när jag skulle hem blev jag så pass paranoid att jag höll på att gråta på stationen. Jag var helt säker på att en kille skulle råna mig och när jag gick i Ystad började jag nästan hyperventilera för att solen hade gått ner och jag var ensam. Jag måste alltid ha någon vid mig för att ens känna mig lite säker.
Jag vet inte vad som triggat min rädsla, men det kräver så mycket energi att motarbeta min rädsla, att tvinga mig själv ut. Jag får ångest utav människor, det är inte okej.
Nu ska jag krypa ner i sängen och försöka få ner min puls... kom hem för 30 min sedan och mitt hjärta slår som om jag håller på att få en hjärtinfarkt.
Anyway, så har jag bestämt mig att dela med mig något väldigt personligt som har förstört mitt liv på sistone. På senare tid har jag blivit extremt rädd. För exakt allt. Jag vågar knappt gå ut ensam längre, mitt hjärta börjar slå så hårt att jag knappt hör något annat än hjärtslagen. Jag är ännu räddare att gå i mörker, går inte ut alls längre utan Zack. Sen ska vi inte prata om höga ljud... jag hoppar 2 meter i luften trots att jag är fullt beredd. Klarar inte av när människor tar på mig, jag får någon sorts panik. Inte heller när jag tror att någon tar på mig, men det var bara någon olevande sak.
Detta dödar verkligen mig, att vara så rädd för människor och allt omkring mig. Att knappt våga gå ut och leva. Var i malmö idag, och när jag skulle hem blev jag så pass paranoid att jag höll på att gråta på stationen. Jag var helt säker på att en kille skulle råna mig och när jag gick i Ystad började jag nästan hyperventilera för att solen hade gått ner och jag var ensam. Jag måste alltid ha någon vid mig för att ens känna mig lite säker.
Jag vet inte vad som triggat min rädsla, men det kräver så mycket energi att motarbeta min rädsla, att tvinga mig själv ut. Jag får ångest utav människor, det är inte okej.
Nu ska jag krypa ner i sängen och försöka få ner min puls... kom hem för 30 min sedan och mitt hjärta slår som om jag håller på att få en hjärtinfarkt.
Kommentarer
Trackback
